Siden och Grus

Mitt hjärt bröts just i tu.... Mitt halsband är borta. Och inte vilket som helst utan det som jag fick när jag var riktigt liten. Samma halsband som jag och min syster fick varsitt av.

Nackdelen med att flytta är att saker och ting försvinner och det här halsbandet måste ha glömts kvar i mitt och Evins gamla krypin (även kallat garderoben) i Tensta.

Det ekar i mitt inre.. Det ekar i min källare efter att tygfonden åkt ned.

Det blir tydligare för varje dag som går. Jag är nere i svacka nummer två sedan jag hoppade på den här utbildningen. Är det verkligen journalist jag vill bli? Kommer jag verkligen att klara av det här?...

En annan sak som blir allt tydligare är att dessa svackor gärna uppenbarar sig i tentatider. Så kanske är det bara en underliggande tentaångest som tar sig i form av att jag börjar titta efter andra yrken som skulle passa mig bättre. Efter ett test på arbetsförmedlingen visar mina intressen att jag skulle passa bäst att jobba med film, teater eller dans och information där journalistiken ingår kom på andraplats. Men jag har ju gett upp dansardrömmarna!

Att packa, planera en flytt och plöja sig igenom sex böcker inför tentan är tröttsamt. Senast idag insåg jag att vår textgenomgång flyttats till måndagen. Och nu är jag stressad över hur jag ska hinna skriva kontrakt, flytta min packning, fixa möblerna från ikea och vara i skolan under en och samma dag. Källkritikstexten blandar sig med privata tankar på hur jag ska lösa allt det här.

Nu mer än någonsin vill jag att drömprinsen ska stå utanför mitt fönster med sin vita springare och ta mig med till och så levde de lyckliga i alla sina dar -landet...

Min rygg och nacke smärtar av två oansvarliga skäl:

Så har hela dagen gått och jag har ännu en gång lyckats med att bara göra hälften av allt det jag hade planerat. Min riksartikel ligger risigt till och mitt tentaplugg ligger i botten. Mitt Internet är segare än segast vilket är fruktansvärt frustrerande när man måste jobba vid datorn. Och här sitter jag genomsvettig efter att ha dansat i två timmar istället för att ringa det där viktiga samtalet...

Ibland undrar jag varför jag pluggar journalistik då jag vet att dansen är mitt livs passion. Just nu skulle jag mer än gärna byta bort morgondagens artikelhandledning mot en härlig balettklass.

Men lite har ändå jag hunnit med idag. Jag har hunnit åka och kolla på lägenheten, börjat packa så smått, gjort matlådor, tvättat, dansat, bytt vinkel på min artikell, ringt justitiedepartementet (utan framgång), satt upp mål och bestämt vilka källor jag ska jaga... Imorgon blir det till att grilla hjärnan med mobilstrålning och ringa alla de samtal jag inte har tagit mig för idag.

Lägenheten, eller studentrummet som det egentligen är, var lite av en besvikelse. Plastmatta, ofräscha tapeter (som tydligen inte är tillräckligt slitna för att bytas ut) och en läskig gångtunnel. Men plastmattan är så mycket bättre än heltäckningsmattan jag nu lever med. Jag kan själv måla om och ett överfallslarm blir första prioritet på önskelistan i jul. Dessutom har jag ett underbart stort fönster i mitt rum och 27 kvadratmeter är en perfekt boyta. Det gemensamma köket gör att jag slipper köpa matbord och stolar och kan därför lägga pengarna på annat smått och gott.

Glaset är så klart alltid halv fullt!

Fjärillar i magen. Det känns som om det är julafton på tisdag. Då ska jag äntligen åka och titta på studentettan som jag dessutom har första tjing på. Det känns helt otroligt. Snart kommer jag att flytta in i min egen lägenhet, mitt eget hem.  27 kvadratmeter att inreda och göra till mitt. Min plånbok är långt ifrån smällfet men någonting ska jag nog kunna trolla fram.

Jag har surfat runt på ikeas hemsida och försökt sätta ihop en inköpslista som passar min personliga smak och min studentbudjet. Tyvärr så är det alldeles för långt hem till Skellefteå för att åka och inventera och köra ned allt till min nya lägenhet på studs. Dessutom så har mitt gamla flickrum inte allt för många användbara möbler. Bokhyllan tog min syster över då jag flyttade, sängen tog min bror och jag hade en period då jag vägrade att ha ett skrivbord. Så det jag just nu behöver är en säng, skrivbord, bokhylla/förvaring, matbord, stolar och alla små atteraljer som hör till.

Två detaljer har jag i alla fall förälskat mig i:

Skrivbordslampan från ikea var kärlek vid första ögonkast. Men jag väger fortfarande mellan röda eller blå detaljer i min lägenhet.

Med bara nio dagar kvar till första advent är det dags att införskaffa sig den viktigaste juldetaljen, adventsljusstaken. Och jag har hittat den perfekta på Indiska. Eftersom jag avskyr att ställa fram en massa fula porslinstomtar så blir det en ljusstake och på sin höjd vackra julgranskulor och en ljusslinga i en vas.

Igår använde jag också mina sista presentkortspengar på Duka. Äntligen har jag hittat en tillbringare som känns som min. Timglasformad i ofärgat glas och i botten en grön blomformad figur. Tillbringaren får mig att tänka på mormor och barndomssomrarna då hon lagade småplättar åt oss barnbarn och serverade saft ur tillbringaren jag älskar så mycket. Min tillbringare ser inte alls ut som den. Men jag vet inte om det är färgen eller blomman som ändå gör att minnena väcks.

Ett sushi set införskaffades också för presentkorst-pengarna från mormor och morfar. Och det kommer att passa perfekt ihop med pinnarna jag köpte i Kina. Tack så mycket mormor och morfar.

Stora, mjuka lappvantar föll från himmelen och bildade ett glittrande täcke över marken. Det välbekanta knarrandet under skorna, ljuset i vintermörkret.... Jag är inget större fan av vinter, kyla eller snö. Men trots det så finns det få saker som slår den första snön. Det är nästan som om man hör bjällerklang då snöflingorna dalar från himmelen.

Då jag kom hem igår kväll möttes jag av två pojkar som ivrigt sprang omkring med sopkvastar och försökte sopa ihop kramsnön. Jag vet inte om det var ett tappert försök att samla ihop material till en snögubbe eller om det var föräldrarna som lovat förhöjd veckopeng. Men det väckte barndomsminnen. Herren på teppan, snökojor, labyrinter, snötunnlar, snögubbar, snöänglar, snöbollskrig, madrasståg och att tolka med bobb efter skotern. Listan på vinteraktiviteter kan göras lång och barndomen i norrlands vinterlandskap var fantastisk.

När jag öppnade dörren imorse hade all snö smält bort och det gjorde mig ingenting. Visst är vintern kall och ruskig här i Stockholm. Och visst blir kvällarna extra mörka utan de vita snödrivorna. Men oj vad jag ser fram emot att slippa slira runt med cykeln, slippa plumsa fram längst oplogade vägar och slippa se ut som en snögubbe då jag kommer fram.  Fyra veckor ska jag bo hos mina föräldrar hemma i Skellefteå. En vit jul och ett gnistrande nyår och sen bär det av hem till Stockholm igen. Nu fattas bara en varm, solig och välförtjänt utlandsresa för att göra den här vintern fulländad.

"Tjejers kroppar förtjänar egentligen att lämnas ifred nu; de har verkligen tuggats sönder och samman i debatten." Detta skriver Madelaine Levy i förorden till oktobernumret i Bon. Bara den meningen gjorde att mitt hjärta skuttade till av glädje.

Att säga att skönhet (bara) kommer inifrån är en sliten klyscha och en stor lögn. För det finns så många former av skönhet. Skönhet kan vara en härlig personlighet, ett skratt eller som klyscha nummer två; ett hjärta av guld. Det kan vara ett par ögon, ett öra eller en näsa. Man kan se skönhet i mjuka kurvor lika väl som i skarpa linjer. Vad jag tycker är tråkigt är när man låser sig vid ett och samma ideal. Vart finns balansen? Vad är det som gör omgivningen spännande?

Personligen är jag ett stort fan av kampanjer som Dove och Aco som låter vanliga, sunda kroppar och ansikten klä reklampelare runt om i landet. Men samtidigt har jag ingenting emot att vältra mig bland de glossiga modemagasinens retuscherade bilder. Tar man bildserien Geisha i senaste numret av Bon som exempel så ser jag det som konstbilder. Det ligger proffesionellt arbete bakom i form av designers, en modell, en stylist, en fotograf, en make up-artist... Tillsammans har man skapat en drömbild, ett konstverk. Precis som ett dansstycke  på kungliga operan eller en tavla av René Magritte är konstverk.

Jag tror att det viktigaste är att betraktaren ser skillnaden mellan verklighet och dröm. Och att vi alla är öppna för att skönhet kan komma i olika former.

Mitt hjärta fortsätter att fyllas med värme då Madelaine Levy skriver: "Och det måste vara det som är det avslutande steget i kvinnans modemässiga frigörelse. Den kom ju varken med korsettens avskaffande eller sjuttiotalets fullhetsdyrkan och brända bh. Den kom alldeles här om året, när unga tjejer plötsligt vågade släppa taget om "ser jag tjock ut i den här?" - reotriken och intresserade sig för mode som form, färg och individualistisk experimentverkstad."

Med sin krönika satte hon verkligen fingret på det jag älskar med mode. Att använda sig av kläder, färger och form för att själv skapa sig ett uttryck. Kläder och accessoarer är konst, politik och ett sätt att presentera sig själv. Och jag hoppas innerligt att vi i framtiden ska få fortsätta se människor vandra vardagens catwalk med självförtoendet att klä sig som sig själv.