Sticka, päronstjärt, love handles
Att säga att skönhet (bara) kommer inifrån är en sliten klyscha och en stor lögn. För det finns så många former av skönhet. Skönhet kan vara en härlig personlighet, ett skratt eller som klyscha nummer två; ett hjärta av guld. Det kan vara ett par ögon, ett öra eller en näsa. Man kan se skönhet i mjuka kurvor lika väl som i skarpa linjer. Vad jag tycker är tråkigt är när man låser sig vid ett och samma ideal. Vart finns balansen? Vad är det som gör omgivningen spännande?
Personligen är jag ett stort fan av kampanjer som Dove och Aco som låter vanliga, sunda kroppar och ansikten klä reklampelare runt om i landet. Men samtidigt har jag ingenting emot att vältra mig bland de glossiga modemagasinens retuscherade bilder. Tar man bildserien Geisha i senaste numret av Bon som exempel så ser jag det som konstbilder. Det ligger proffesionellt arbete bakom i form av designers, en modell, en stylist, en fotograf, en make up-artist... Tillsammans har man skapat en drömbild, ett konstverk. Precis som ett dansstycke på kungliga operan eller en tavla av René Magritte är konstverk.
Jag tror att det viktigaste är att betraktaren ser skillnaden mellan verklighet och dröm. Och att vi alla är öppna för att skönhet kan komma i olika former.
Mitt hjärta fortsätter att fyllas med värme då Madelaine Levy skriver: "Och det måste vara det som är det avslutande steget i kvinnans modemässiga frigörelse. Den kom ju varken med korsettens avskaffande eller sjuttiotalets fullhetsdyrkan och brända bh. Den kom alldeles här om året, när unga tjejer plötsligt vågade släppa taget om "ser jag tjock ut i den här?" - reotriken och intresserade sig för mode som form, färg och individualistisk experimentverkstad."
Med sin krönika satte hon verkligen fingret på det jag älskar med mode. Att använda sig av kläder, färger och form för att själv skapa sig ett uttryck. Kläder och accessoarer är konst, politik och ett sätt att presentera sig själv. Och jag hoppas innerligt att vi i framtiden ska få fortsätta se människor vandra vardagens catwalk med självförtoendet att klä sig som sig själv.
Hej hanni! Det värmer verkligen att du börjat blogga igen.välkommen i klubben igen, du har varit saknad;)
Håller verkligen med dig i inlägget! Mode ska kunna finnas, kunna avnjutas och presenteras, som konst och inte som en kultur som skapar negativa riktlinjer för hur man bör se ut.
Anyway...vi har en liten föreställning i Norrköping om dryga två veckor. En uppsättning tillsammans med musiker och en annan dansklass. Temat är " De fyra årstiderna av Vivaldi". Bara hans musik då, dvs.
Du får självklart komma på denna men det lär ju inte vara lika intressant som vår slutproduktion. Den är i mars någon gång tror jag. Men du får jättegärna komma och hälsa på ändå innan jul, även om du inte vill se föreställningen. haha:)
Och vad jag skriver. Känner att jag ska ringa dig snart. Inte ikväll, hinner inte. Men kanske imorgon:) Hoppas studierna inte tar död på dig, du vet för det är viktigt att hinna med att leva ut den Hanna som är Hanna. Själv är jag inne på Uppsala nästa år...norge känns inte lika aktuellt nu. Men man vet aldrig:)
Heej Hanna!
Vad bra du skriver, du går verkligen rätt linje ;)
Riktigt roligt att ha nån som skriver såna här djupa saker (och linn, om du läser det här så menar jag inte att du inte skriver djupa saker, du vågar skriva om massor med åsikter, bland annat bajs, det gillar vi alla). Hoppas du har det bra i storstan, visst kommer du hem till jul?
