Siden och Grus

I natt blev jag riktigt rädd för första gången sedan jag flyttade ut till flempan.

Efter att jag och Marie skilts åt på pendelperrongen dök en man upp vid min sida. Han började med att säga hej och frågade vad jag hade gjort ikväll. Jag sa att jag var trött och började öka på stegen, men han gav inte upp. Mannen fortsatte att pratmumla till mig så att jag hade svårt att uppfatta orden. Och när jag kom fram till trappan sa jag att jag måste skynda hem till min pojkvän som väntar. Då frågade mannen nått i stil med om jag inte ville följa med. Mitt hjärta dunkade hårt av rädsla. Kommer han att följa efter mig? Är det här kvällen då jag kommer bli våldtagen i en lerig skogsdunge? "Jag måste verkligen hem till min pojkvän som väntar!" sa jag så högt och tydligt jag förmådde. Sen skyndade jag mig ned för trappan medan han stod kvar och sa något ohörbart till mig.

Mannen följde inte efter mig ned för trappan men jag fiskade självklart upp mobilen och ringde till Mimmi. Hon hängde som vanligt med grabbarna boys och lovade att Sunk skulle spela min arga pojkvän och ryta åt mannen i telefonen om han kom efter mig.

Nu är jag smått paranoid. Tyget som jag har hängt upp i fönstret i väntan på riktiga gardiner, täcker inte det två meter långa glaset. Tänk om jag vaknar och ser ett ansikte som tittar in? Jag tror att jag har sett allt för många skräckfilmer vilket resulterar i skräckbilder som denna. Men det jag kände tidigare i natt var äkta.

Jag börjar ångra min önskan om en söt liten kattunge. Det skulle nog kännas tryggare med en doberman som väntade i lägenheten. Överfallslarmet känns i alla fall allt mer prioriterat.