Siden och Grus

Nu var det länge sedan jag bloggade sist. Jag har försökt men det har varit stopp i fingrarna. Kanske har jag haft brist på saker att klaga på? Eller så har det varit så mycket annat att tänka på att bloggandet helt enkelt inte har lockat mig.

Men nu har jag något att klaga på och oroa mig över. Min sömn! Seminarium idag, gruppseminarium dessutom och jag svek Maria och Louisa med att åter igen försova mig. Och det värsta är att jag inte känner igen mig själv. Jag har alltid varit morgontrött men jag brukar inte försova mig så här mycket! I och för sig kom jag inte igång med mitt skrivande igår förrän alldeles för sent och jag var inte klar förrän vid två tiden. Men i mina yngre dagar brukade det inte spela någon roll. Om jag sov fyra, fem eller sex timmar... jag tog mig alltid upp ändå. Nu kan ingenting väcka mig. Har min kropp bestämt sig för att sova ignorerar den alla möjliga larm som sätter igång. Idag resulterade det i att jag vaknade 10.13 och seminariet startade 10.00. Det kändes helt enkelt inte värt att springa dit och störa hela klassen en halvtimme senare. Jag har dessutom fått jobb hela helgen och det värker i magen av oro för att jag ska försova mig även då.

I natt drömde jag att jag hittade en till lucka i mitt schema att åka hem till mina föräldrar. Jag ska åka norrut om två veckor, men eftersom jag ska hinna med både Luleå och Skellefteå på sex dagar känns tiden knapp. Jag tjatar hela tiden om att jag behöver en semester och nu tror jag på allvar att den behövs!

Buhu, tyck synd om stackars mig. Så var dagens klagosång över.